Pianots sång

Arbetet med en text om Chopins pianokonsert i e-moll får mig att fundera. Hur i allsin dar har pianot, med sin hopplöst mekaniska natur, kunnat bli så älskat, så omhuldat inte minst som bärare av Chopinskt sirliga melodier?

Chopinskt sirlig melodik

Jag är själv pianist, och har därför haft gott om tid på mig att tröttna på pianot: dess vidrigt neutrala klang, okänsligheten i tangenterna som leder till att jag inte kan spela så svagt som jag vill, vilket gör att resultatet mest låter bullrigt i mina öron, omöjligheten att göra ens någon ynka form av arbete med tonen efter att den väl satts an. Okej, nu överdriver jag lite. Nog finns det vackert piano också (Stina Nordenstam – Parliament Square). Dess extrema diskant (och ibland också bas) kan vara ändlöst förförisk (Alexander Malter – Für Alina (Arvo Pärt)). Och använt perkussivt öppnar det möjligheter som inget annat instrument har (Hans Appelqvist – Freckenåges Spa).

Det jag förundras över är det osannolika faktum att pianot har lyckats nå en status som ett av de mest älskade instrumenten även melodiskt. Att verk av Mozart, Beethoven, Schumann, Chopin – musik som nästan uteslutande lägger fokus på melodik – genom århundradena har fungerat och fortfarande fungerar på människor, och bidrar till att lyfta upp pianot som ett av våra kollektiva favoritinstrument.

Men stråkinstrumenten, då? Den bandlösa greppbrädans möjligheter till mikrointonation, vibrato och portamento? Deras ändlösa uttrycksmöjligheter genom justeringar av stråkens placering, tryck och hastighet?
Eller klarinetten, med sin klara ton, extrema flexibilitet och stora omfång (lyssna bara på en duktig klezmerklarinettist för en hel värld av artikulation, ornamentik och uttrycksnyanser på mikronivå)?

Det transparenta pianot

Ett möjligt svar utgår ifrån hur interaktionen mellan människa och instrument ser ut. Pianots uppbyggnad gör att det är väldigt lätt att relatera till och identifiera sig med den som spelar. I motsats till exempelvis ett blåsinstrument, där ingen direkt visuell koppling finns mellan vad som låter och vad musikern gör för att frambringa dessa ljud, är klaviaturen ett under av klarhet. Här har vi hela instrumentets potential av ljud utlagda framför oss svart på vitt (om ordvitsen tillåts) – i form av tangenterna.* Vi kan direkt se vilka ljud som är möjliga, och pianistens handrörelse när en ton ska slås an säger mycket om hur tonen kommer låta.

Pianistens samtliga möjligheter – svart på vitt. (Bild kärleksfullt stulen från http://musicdolce.com/keyboard.aspx)

Måhända är pianot inte det “mänskligaste” av instrument – det finns andra som är betydligt mer människolika; tänk till exempel på cellon, som inte bara har en fysisk uppenbarelse som liknar människans, utan som också har ett register som är nästan precis samma som den mänskliga röstens (från bas till sopran). Men pianot är däremot ett av de mest “människovänliga” av instrument, just på grund av den extrema logiken i dess uppbyggnad, vilket leder till ett slags utövandemässig transparens: den synliga gesten står i direkt proportion till det ljudande resultatet.

En annan aspekt som säkert också spelar in är vår samtids förkärlek för resonansinstrument (instrument där en ton eller ett ljud som slås an har en naturlig avklingning i den vibrerande kroppen, till exempel en gitarrsträng eller en cymbal) – mer om detta här.

Men detta är inte nog för att svara på den stora frågan om vad som orsakat pianots popularitet som melodiskt instrument. I klurandet på denna gåta slår mig plötsligt det mest uppenbara svaret (som just därför också är så svårt att komma på). Kanske är det på grund av dess begränsningar som pianot blivit så framgångsrikt. Låt mig utveckla.

Den omöjliga sången

En stor del av all pianoteknik går ut på att lära sig att arbeta runt det enkla faktum att pianistens möjligheter att påverka en anslagen ton är i princip noll.* Glissando simuleras genom kromatiska (eller ibland diatoniska) löpningar. Ett äkta legato, där en ton är sömlöst bunden till nästa, är en omöjlighet på pianot. I stället används en överlappningsteknik, där den föregående tonen inte avslutas förrän strax efter att den kommande slagits an (vilket i själva verket är motsatsen till legato i bemärkelsen en enda bunden melodi: när två toner klingar samtidigt blir det än mer tydligt att varje ton har sin egen klangkropp – strängen – och alltså är hopplöst isolerad från de följande och föregående).

I instrumentets allra högsta register blir denna illusion av legato särskilt tunn; eftersom strängarna här saknar dämpare, kommer varje ton som slås an att klinga kvar, och effektivt bryta illusionen av att det är en enda röst som frambringar melodilinjen. Intressant nog är det inte ovanligt att till exempel Chopins rikt utsmyckade melodilinjer – som till hör de mest uppskattade och mest stereotypa gesterna i pianorepertoaren – har sina uttrycksfulla höjdpunkter i just detta register.

Sirlig melodik i det höga, dämparfria registret

Pianospel – framför allt inom den wienklassiska och romantiska repertoaren – kännetecknas alltså av en ständig strävan efter att bryta sig loss från instrumentets fysiska begränsningar. Vi vill få pianot att sjunga, att bära en melodilinje som en violin eller en flöjt. Men det är dömt att misslyckas, och jag tror att just denna tragik ger ett stort bidrag till det ständiga romantiserandet av pianisten och hens instrument. Pianot, med sin knackiga ton (det perkussiva anslaget är något vi aldrig kommer bort från) är den fula ankungen, som drömmer om att vara som näktergalen (klarinetten) eller svanen (cellon). Pianisten är den lilla människan, som hukar sig framför den enorma best som är konsertflygeln, och försöker få den att sjunga med en änglalikt tyngdlös stämma.

Om detta stämmer, är det alltså inte främst ljudet som gör pianot så populärt. Ljudet (och inte minst dess begränsningar) är en förutsättning, men merparten av uttrycket har i själva verket sitt ursprung i interaktionen mellan människa och instrument. För vad är egentligen mer gripande än en dröm som vi vet aldrig kommer uppfyllas, och en människa som trots detta aldrig slutar kämpa för den?

* * *

* Dessa resonemang utgår ifrån en traditionell pianoteknik där allt spel sker på tangenterna. Börjar man arbeta med pianots insida på olika sätt, öppnas såklart många nya vägar, inklusive möjligheten att förändra en klingande ton (genom att med kroppen eller med redskap påverka strängens vibrationsmönster).

0 Responses to “Pianots sång”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: