Om minimala sökningar i maximala utbud

En sökning, många träffar.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ett paradigmskifte har skett i och med internets utbredning. Okej, det där var väl ingen nyhet. Inte heller är det någon nyhet att vi idag är mer utsatta för musik än någonsin, att vi är inbäddade en ljudmatta av radiohits, jinglar och ljuddesign (ibland svåra att skilja från varandra). En gång i tiden var musik något exklusivt och svårfångat: antingen krävdes levande musiker, eller möjligen hade man tillgång till en stenkaka, som kunde spelas ett begränsat antal gånger.

Idag är problemet snarast det omvända. Den som vill röra sig på stan utan att utsättas för främmande musik (från mobiltelefoners högtalare, från butikers ljudsystem eller sipprande ut ur hörlurarna hos någon som gillar att lyssna på maxvolym), måste ta till drastiska åtgärder. Oftast innebär detta att skydda sig med hjälp av sin egen musik, i sina egna lurar. Den mer uppenbara åtgärden att helt enkelt använda sig av öronproppar verkar vara för tabu för de flesta. Troligen är den för uppenbar: hellre gömma sig bakom ett par trendigt vita hörsnäckor (ipodlurar eller imitation därav), än att öppet skylta med den friktion mot kulturella normer som det innebär att inte trivas med bruset och bullret i våra samhällen. (Ni kan ju gissa om det var en vacker och befriande upplevelse när jag härom dagen på spårvagnen hamnade bredvid en ung person med proppar i öronen och lärobok i kinesiska(?) framför ögonen.)

Men det slutar inte där. Det finns fler situationer som kännetecknas av ett sådant överflöd av ljud, och det är här det paradigmskifte jag nämnde kommer in i bilden. Det jag syftar på är följande (och här stjäl jag säkert åtskilligt från Copyriot och Det postdigitala manifestet): där det förr krävdes en ansträngning för att få musik att äga rum (för att låna ett Fleischerskt uttryck), krävs det idag en ansträngning för att inte utsättas för musik. Från den tidiga stenkakan, där en skiva var lika med en låt, via LP:n och kassettbandet där man behövde vända sida efter 20 respektive 45 minuter, nåddes CD:n, som kan spela i upp till 80 minuter utan att någon ytterligare aktiv handling behövs. Med programmerings- och repeatfunktioner utökas detta till det oändliga.

Det riktiga brottet kommer dock med tjänster som Spotify. Här måste användaren i stället utföra aktiva åtgärder för att inte får höra mer musik än just den eller de låtar jag vill lyssna på. Visserligen finns ju funktionen att göra spellistor, men åtminstone mitt huvudsakliga användande av Spotify sker enbart med hjälp av sökfunktionen. Tricket vid en vanlig webb- eller databassökning är att hitta sökord som på så få tecken som möjligt är tillräckligt specifika för att hitta det jag är ute efter. Vill jag till exempel hitta texten till My Chemical Romances It’s not a fashion statement, it’s a death wish (har ni förresten tänkt på vilket fruktansvärt klatschigt fashion statement den låttiteln är?), söker jag efter “lyrics chemical fashion”. Och mycket riktigt: som första träff kommer texten jag letade efter.

En Spotifysökning på “chemical fashion” kan också verka fruktbar: även här kommer låten jag letar efter som första träff. Problemet är bara att Spotify inte nöjer sig med att spela låten jag dubbelklickar på; när den första låtens emotoner klingat ut skulle jag, vare sig jag ville det eller inte, utsättas för nästa spår bland sökträffarna: Mouth Organ (Chemical Brothers Mix) av Deeper Throat. Särskilt om jag söker på låttitel snarare än artist, kan stilbrotten mellan det jag letade efter och övriga träffar bli ganska grova.

När jag får upp mina sökresultat räcker det alltså inte med att leta upp det som jag letade efter bland träffarna. Programmet tvingar mig också att kolla över vad som kommer spelas efter låten jag väljer, och utföra en aktiv åtgärd för att se till att jag inte utsätts för oönskad musik. I detta fall kan problemet lösas på olika sätt: antingen ser jag till att manuellt stoppa uppspelningen någon sekund innan låten tar slut, eller så förfinar jag min sökning så att den enbart innehåller den låt jag vill höra.


Även om det här i högsta grad är ett i-landsproblem, är det intressant därför att det vittnar om en större förändring som håller på att ske. I överflödets kölvatten blir det viktigare och viktigare att värna om allt vi inte vill ha. Och nog kommer vi fortfarande lära våra barn att snällt säga “kan jag be att få …”, men kanske kommer de ha ännu mer nytta av att resolut kunna säga “nej, tack!”.

0 Responses to “Om minimala sökningar i maximala utbud”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: