Plink. Plink plink. Om musikalisk nonchalans.

Konserten med Musicmusicmusic på Göteborgs Kulturkalas påminner mig om någonting som jag länge funderat på, men ännu inte lyckats få ihop någon text om. Kanske för att ämnet är för stort; det har inte hunnit få några konturer i mitt huvud än – utan det bara växer och växer, ju mer jag nystar i det. Ni kan lita på att fler texter kommer, som förklarar det mer uttömmande, men så länge kan jag säga att det handlar om avklingande strängar, om musikalisk ansträngning, om nonchalans och “skit i allt”-attityd.

Det som väcker mina tankar den här gången är pianisten Fabian Kallerdahls (härligt) hafsiga pianospel. Första gången jag såg honom spela med sin jazztrio Musicmusicmusic, var hans gubbexcentriska maner och yviga kroppsspråk ett av de starkaste intrycken – inte bara för att det var charmigt i sig, utan också för att det på något sätt har en förankring i gruppens musik: en genuint ocool göteborgsk attityd som är ack så sällsynt inom jazzen.

Även om Kallerdahl verkar ha mognat lite under de två åren sen dess (eller kanske åldrats? Helskägget får honom att se mer gubbig ut än någonsin), finns en del av gestiken kvar, inte minst i de obligatoriska slutackorden, där han till synes planlöst kastar ur sig nonchalanta tonkaskader.

Pianoslutackorden, dessa jazzens hörnstenar. Få genrer har en lika stiliserad uppsättning standardattribut som jazzen, och över alla dessa gester tronar detta fritt rubaterade pianoklink, som avslutar var och varannan låt. En kort analys av detta fenomen är på sin plats.

Så här går det till:

Låten slutar med något slags kadens (i vid bemärkelse), ett slutfall som landar på tonartens tonika (eller modusets finalis). När detta ackord har slagits an (gemensamt av piano, bas och trummor), finns utrymme för klanglig och harmonisk utsmyckning. Denna kan från basens håll utgöras av små melodiska licks, och från trummorna av lätta, ofta tremolerade slag, inte sällan på cymbaler. Men utan tvekan är det pianots aktivitet som både står i centrum är mest arketypifierad.

Pianots bygge av detta slutackord kan se som ett enda stort, om än uppbrutet, arpeggio. Som de flesta arpeggion rör det sig nerifrån och upp, men det som är intressant här är att gesten också gör en resa på ett annat plan än hög till låg, nämligen från relevans till godtycklighet.

Först har vi alltså bastonen, den (för alla ackord) känsligaste och mest definierande tonen. Att vi här finner något annat än tonikans grundton är mycket ovanligt. På detta följer några toner i tenor- till altregister, vars funktion är att utifrån bastonens grund upprätta ett fullvärdigt ackord. I den klassiska musiken (liksom många andra genrer) hade vi som slutackord väntat oss en ren dur- eller molltreklang, men jazzens kryddade harmonik kräver något mer än så. Förutom att vi här hittar treklangstoner som ters och kvint, förekommer också mildare dissonanser: stor sext, stor eller liten septima, stor nona. Till skillnad från bastonen, som alltså är låst till skalsteg ett, finns här alltså ett visst utrymme för tycke och smak, men omfånget av möjliga toner är fortfarande relativt begränsat.

När gesten sedan färdas uppåt längs pianoklaviaturen, börjar dock de tidigare så snäva ramarna luckras upp. Från någonstans kring trestrukna oktaven börjar valet av toner bli allt friare, och färgningar som överstigande kvart och (i durtonarter) överstigande sekund börjar förekomma. Antalet toner som spelas är mycket löst definierat, praxis föreskriver bara att gesten ska röra sig uppåt, och helst inte sluta förrän den når pianots allra högsta register (fyrstrukna oktaven). I denna tonhöjdernas stratosfär är alla den kromatiska skalans tolv toner tänkbara som färgningar. Det som gör detta möjligt är till stor del just det extremt höga registret. Dels är avståndet till de lägre, definierande tonerna nu så stort att ingen egentlig dissonans är möjlig*, dels har pianot en klang som blir allt mer perkussiv när man närmar sig instrumentets ljusaste tangenter, så att tonen mest blir ett intensivt anslag, utan möjlighet att bära någon harmonisk funktion.

Musikalisk nonchalans

Det som är intressant i detta fenomen, och som Fabian Kallerdahls barnsligt okontrollerade pianogestik påminner mig om, är hur detta hänger ihop med en under det förra seklet ökande “skit i allt”-attityd börjar manifesteras i musiken. Vi ser det i croonerns genomslag under det tidiga nittonhundratalet, när sångidealet övergick från att hylla kraftfulla, spänt dramatiska (eller komiska) röster till att föreskriva ett svagt introvert nynnande, som om vijan att nå ut till en publik var helt bortblåst (nådde ut gjorde sångarna förstås, tack vare den relativt nya mikrofontekniken). Samma fenomen visar sig också i nutida genrer som postrock, och deras förkärlek för resonansinstrument (instrument där tonen slås an och sedan klingar kvar i en resonerande kropp, till skillnad från till exempel blåsinstrument, där en kontinuerlig ansträngning krävs för att hålla tonen vid liv): i klockspelet, marimban, pianot, vibrafonen, gitarren och trummorna räcker det med en enda kort aktion (som kan utföras nonchalant, under ett nästan motvilligt uttryck) för att skapa en utdragen klang. I blås- och stråkinstrument, däremot, är en tydlig viljeakt nödvändig: varje sekund som jag anstränger mig för att hålla ut tonen är ett bevis på min vilja, mitt engagemang. Något som är i stort sett otänkbart för den som vill upprätthålla en cool apatisk distans.

Då är pianot ett exemplariskt instrument. Inte bara har det en resonerande tonbildning, där ett enkelt anslag (en kort viljeakt) resulterar i en lång, uthållen ton. Det har också den egenskapen att dess uttryck är lika avspänt i alla register, eftersom varje ton har sin egen sträng (eller strängar, då vissa toner har dubbla eller tredubbla strängar), anpassad för att just denna ton ska klinga så naturligt som möjligt på strängen. Detta alltså till skillnad från rösten och de flesta anstra instrument, där vissa register är förknippade med en ökande ansträngning – vanligtvis är högre toner mer krävande än lägre, men motsatsen förekommer också, inte minst på bleckblåsinstrument.

Det som Fabian Kallerdahl, och så många andra pianister med honom, utnyttjar är alltså pianots fallenhet för att förmedla nonchalanta musikaliska gester: med en vårdslös handrörelse strös några ytterligare toner över den massa som redan klingar. Exakt vilka toner är av underordnad betydelse, exakt hur många toner likaså. Snarare än den klassiska pianistens precisa utförande av vad partituret föreskriver, gör jazzpianisten snarast en musikalisk axelryckning.

Några toner till? Tja, okej då.
Plink plink
.
Och två till. Överstigande kvart.
Plink.
Okej, en till.
En … ja, kanske stor septima?
Plink
.

Plink.

* * *

* Prova själv att på ett piano spela en liten sekund, men med den övre tonen flyttad fyra-fem oktaver uppåt: åtminstone mina öron gör ofta en välvillig omtolkning av detta intervall till en oktav – ända tills jag sedan flyttar ner den övre tonen ett halvt tonsteg, och får höra hur oktaven egentligen skulle ha låtit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: