”Extended techniques”, normativitet och framstegstro

Första gången jag hörde begreppet “extended technique” rynkade jag på näsan och lade pannan i djupa veck. “Vad menas?”, tänkte jag, och då syftar jag inte på vilka företeelser som begreppet försöker beskriva – detta förstod jag – utan min fråga rörde snarare relevansen av att över huvud taget använda sig av ett sådant begrepp.

Vi talar alltså om musicerande, och om speltekniker, varav vissa anses vara “extended”. Vad är då en spelteknik som inte är extended? Som antonym (motsats) till extend ger Encartas ordlista förslaget curtail, med synonymer som restrain, restrict, inhibit med flera. Att kalla spel med normal stråkföring på cello som en restrained technique är det dock inte tal om. I musiksammanhang förekommer alltså inget motsatsbegrepp till extended technique. Detta luktar normativitet lång väg. På samma sätt som begreppet “pojkflicka” (en inte särskilt uppmuntrad men åtminstone tolererad företeelse) saknar motpol (en “flickpojke” är något så tabu, så otänkbart att vi inte ens har ett ord för det), sätts en tydlig norm upp på musikens territorium genom att benämna vissa sätt att musicera “extended”.

Begreppet florerar främst i konstmusik- och friimpro-sammanhang. Detta betyder dock inte att dessa sätt att spela skulle saknas i andra typer av musik. Wikipedia skriver: “Extended techniques have also flourished in popular musics, which are typically less constrained by notions of ”proper” technique than are traditional orchestral music”.

Inom rockgitarrspel, till exempel, hör tekniker som tapping, sweep picking, “klämflageoletter” och pick scrape idag till standardrepertoaren, för att inte tala om alla tricks som går att göra med svajarmen. Och nog har dessa spelarter väckt uppseende när de först började praktiseras, men någon uppdelning i “normalt” och “avvikande” i den mening som konstmusikvärlden ägnat sig åt, har inte skett. Inte heller har de påfund som gjorts i den klassiska musikens historia – pizzicatospel, konstflageoletter, stoppton i valthorn – sorterats i experimentfacket.

Det verkar alltså som att begreppet extended technique är ett påfund begränsat till modernistiska konstmusikkretsar. Att på detta sätt utmåla vissa sätt att spela som annorlunda eller avvikande gör förstås att den som utnyttjar dem lätt kan sätta sig själv i rollen som pionjär eller åtminstone avantgardist, något som ju passar som handen i handsken för utvecklingshungriga Darmstadträvar och deras efterföljare. Ett nytt sätt att skapa ljud kan ju utmålas som ett framsteg, en landvinning för det akademiska intellektet. Sålunda kan ännu en seger för vetenskapifieringen av konstmusiken proklameras.

Att använda nya speltekniker beskrivs alltså som att utöka – extend – våra möjligheter. Men vad är det egentligen som utökas? Det faktum att en enkel aktion som att skrapa med plektrumet längs en elgitarrsträng – en effekt som är så vanlig i rockmusik att den blivit en kliché – betraktas som extended säger något om vilken begränsad uppsättning speltekniker som den klassiska musiken rört sig inom. Som så ofta förr visar det sig att den som ivrigast skrutit med att ha brutit sig sig loss från traditionens begränsningar, i själva verket är den som allra mest sitter fast i dem.

1 Response to “”Extended techniques”, normativitet och framstegstro”


  1. 1 Benjamin Ferm 04 februari 2010 kl. 12:25 f m

    Rock musiken är inte beroende av förklaringar, alltså inte heller ett ord för de nya teknikerna. Det är modernistisk konstmusik och för att rättfärdiga plötsliga utfall av olika nya tekniker och tankesätt behövs ord, en titel och ett gäng med kända namn. Rock musiken har en kort historia (ungefär som modernismen inom konstmusiken?!), klassiska musiken har funnits länge. Hur ska man som ny, så kallad avant-gardist säga om sin musik utan begreppet extended techniques? ”Jag skriver musik där musikerna bankar på sina instrument och gör ljud från klaffarna”? Det går väll, men om du tänker dig att lägga fram det för en inbiten Beethoven fanatiker. Så, vad gör tex Lachenmann när han lyssnar på impro musiker? Snor teknikerna, ger dom namn och gör en notation. Voila! Plötsligt är alla som inte känner till begreppet inte värda att kallas konstmusiker. Fascinationen kring musiker i rocken som dyker upp på scenen med något alldeles nytt är påtaglig, men frågan är hur de nya spelteknikerna i konstmusiken blev bemötta. Antagligen inte med gråtande fans som satt natt och dag och tränade de nya teknikerna på sina stråkar. Att begreppet extended techniques existerar förvånar mig inte, men gör mig heller inte glad.

    Kul att få kolla in din blogg!

    Benjamin


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: