Nostalgi: ett spektrogram

Det förflutna når oss genom ett suddigt dis. Plötsligt lyckas någonting nå oss genom denna hinna av brus, något blir uppenbart, något får klara konturer. Det är då nostalgin sätter in.

I det garnnystan som är 1900-talets musikhistoria löper en liten men intressant och mycket speciell tråd; för den som lyssnar berättar den om hur (i äkta einsteinsk relativitetsanda) rumsliga avstånd blandas samman med tidsliga avstånd och skapar ett slags komplexa själsliga avstånd. Upplevelsen av dessa väcker i sin tur en alldeles unik känsla, som träffar rakt i vårt mentala solar plexus: nostalgi.

Ett exempel är de starkt sentimentala och nostalgiska känslor som ljudet av brassbandsmusik väcker hos många invånare i engelska industristäder. Genren hade sina glansdagar vid 1900-talets början och åtnjuter alltså inte särskilt mycket street cred bland dagens ungdomar, vilket såklart bidrar till upplevelsen av att denna musik är separerad från oss av ett tidsligt avstånd, något som är en grundläggande faktor för att nostalgi ska kunna uppstå. Genom att ta del i den dröm om ordning och struktur som är den klassiska partiturmusikens käpphäst framför andra, spelar fenomenet brassbandet på en längtan bort från ett individualistiskt samhälle där camp-estetik och punkens pop-nihilism stämplat varje strävan efter det “seriösa” som hopplöst komisk. Brassbandet har också en social struktur som i hög grad präglas av ett slags jämlikhetstanke: eftersom alla instrument noteras likadant och spelas på i princip samma sätt, är det i stort sett möjligt för vilken musiker som helst att axla vilken som helst av orkesterns roller. En sådan tanke påminner om en tid då begrepp som arbetarrörelse och socialism ännu var relativt obefläckade, och är alltså som klippt och skuren för att spela på nostalgiska känslor.
Jag tror dock att det finns rent akustiska skäl till att denna musik lämpar sig särskilt väl som objekt för nostalgi. Sin speciella klang får brassbandet genom instrumentuppsättningens relativa avsaknad av diskant. Jämfört med symfoniorkestern saknas den toppklang som träblås- och stråkinstrument kan erbjuda. Dessutom är förutom trombonerna samtliga instrument i brassbandet koniska, och har alltså relativt dämpade klangfärger. Eftersom man i stället för trumpeter (raka) använder kornetter (koniska) så saknas också det bett och den skärpa som symfoniorkesterns eller den symfoniska blåsorkesterns bleckblåssektion förfogar över.

När ett ljud färdas över ett stort avstånd är de extrema bas- och diskantfrekvenserna de första som försvinner, och när vi hör musik genom en vägg eller ett annat solitt hinder är det i stort sett bara basen som återstår. Eftersom den höga diskanten är det frekvensområde som tydligast är beroende av en kort, oblockerad väg mellan ljudkälla och öra, är det också dessa frekvenser som tydligast signalerar närhet.

ur O soave fanciulla med Nellie Melba, inspelad 1907

På grund av sin speciella instrumentation blir brassbandsmusiken ofta, oavsett dynamik och intensitetsnivå, återhållen eller dämpad; det finns en stark kärna som dock inte tar den plats i frekvensrummet som vi är vana vid. Ljudet är visserligen fylligt, och vi känner av dess kroppslighet genom de fysiska vibrationerna i bas och lågt mellanregister. Och nog finns det stunder när vi känner att musiken gör ett utfall, försöker närma sig oss. Men det riktiga klimaxet, när musik för symfoniorkester detonerar i en färgexplosion toppad av piccola och den där höga trumpeten, det uteblir. Vi kan släpa oss uppför krönet, tända krutdurken, men de där ljusstrålarna av diskantklanger, som strilar in i våra öron och ger oss känslan av att musiken tar över hela rummet, kommer aldrig. Och visserligen kan basens kännbara vibrationer upplevas som ett slags beröring, men den ackompanjeras inte av den susande, kittlande diskanten, och det är som om en slöja är lagd över musiken. Den försöker nå oss, vi försöker nå den, men vi kommer ändå aldrig riktigt hela vägen fram.

samma fras med Maria Callas, 1956

Inom pop/rockmusiken (en av de genrer som dragit mest nytta av inspelningsteknikens speciella förutsättningar, möjligheter och begränsningar) projiceras den inspelade rösten ofta som extremt nära. Många mikrofoner har en jämfört med örat överdriven upptagning i diskanten, och om det är något register som EQ:as bort så är det de mullriga basfrekvenserna. Det som tar sig igenom ljudbilden, fram till våra öron är de klangfärgsbildande övertonerna och – inte minst – det brusiga luftläckage som kännetecknat så många vokalister ända sen de första mikrofonförstärkta crooners dagar. Detta luftbrus tillhör de frekvensmässigt högsta klanger som rösten kan frambringa och signalerar därför i mycket hög utsträckning närhet. Detta beror inte bara på att den höga diskanten signalerar närhet, utan också på det faktum att en röst som läcker så mycket luft har ett relativt begränsat dynamiskt omfång. Med ett så hörbart läckade blir det svårt att uppnå den ljudstyrka som en stor del av den klassiska sångtekniken går ut på. Den intimt luftiga poprösten (ofta i ett androgynt alt-/tenorläge) står alltså per definition i motsatsställning till den bärkraftiga klassiska sopranen som (utan förstärkning) kan göra sig hörd över en hel orkester.

... och med Barbara Hendricks, 2006. Notera den extrema frekvenstoppen vid bokstaven s i "venissi".

Precis som inspelningsmedier kan bidra till att skapa närhet, finns det också en inneboende potential för skapandet av ett “nostalgiskt sound” i många lagringsformer för musik. Under 1900-talet kan två parallella förlopp spåras, som båda bidrar till att skapa det rumtidsliga avstånd som är en katalysator för nostalgiska känslor. Å ena sidan finns det ett slags “makroförlopp”, som beskriver en utveckling av mer och mer sofistikerade inspelningstekniker, där en viktig del har varit att kunna spela in och återge mer och mer diskant. Men det finns också en mängd “mikroförlopp”: eftersom innehållet på analoga lagringsmedia förändras över tid, framför allt när de spelas. På så vis har varje ljudkassett en egen historia, där den under sin livstid går från diskantrik till dov och oklar.

Det dessa två förlopp – på makronivå och på mikronivå – har gemensamt är det faktum att de båda skapar en bild av klangen av det förflutna, det gamla, såsom något där vissa frekvenser, framför allt den höga diskanten, saknas.

3 Responses to “Nostalgi: ett spektrogram”


  1. 1 Andreas 11 november 2010 kl. 1:11 f m

    ❤ brass. önskar att jag ägde en esskornett.

  2. 2 johanlandgren 11 november 2010 kl. 11:08 e m

    Spelar du brass? Vad för instrument i så fall?
    Brass är den enda instrumentgrupp jag aldrig har försökt mig på.
    Fast jag gillar mest väldigt ljudsvaga instrument, kanske är därför …😛

    • 3 Andreas 14 november 2010 kl. 2:24 f m

      trumpet. började när jag var åtta. spelade fram till jag var 15. det var ganska halvhjärtat. mina föräldrar framhöll att man bör ha en fritidssysselsättning?! och då jag inte intresserade mig för sport som mina syskon fick det bli musik. varför jag valde just instrumentet trumpet kommer jag inte ihåg.
      jag tog upp trumpetspelandet igen fem år senare efter att jag hade lagt av. sen dess har jag spelat i lite olika konstellationer. har provat på de flesta bleckblåsinstrument de senaste åren. har en viss förkärlek för kornetter, althorn och flygelhorn. när det kommer till basuner och tubor blir munstyckena för stora och så brukar F-klaven ställa till det🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: