Gehörsmusikern och det normativa partituret

Som komponerande gehörsmusiker hade jag länge svårt att förstå det här med noterad musik. Det dröjde innan dessa krumelurer vann en sådan tilltro hos mig att jag kunde respektera dem som ett vettigt sätt att förmedla en musikalisk idé. Men redan långt innan jag kom så långt hade jag skaffat mig en bild av hur en typisk situation vid musicerande med noter såg ut. Här fanns en föreskrift, ett alfa och omega: noterna skall följas.

Låt mig nu, för att bli lite amatörfilosofisk, dra in Platon i det hela. Jag skulle vilja likna förhållandet mellan notskrift och klingande musik vid hans dualism idévärld-sinnevärld. Den ena parten i respektive motsatspar är alltså en antydan om, en inkarnation av, den andra. Inom jazzen skulle väl de flesta hävda att de noter vi hittar i till exempel The Real book bör ses som en antydan om en låt, en representation. Kanske är de en symbol för låten (på samma sätt som korset är en symbol för kristendomen); de har med låten att göra, men de är inte låten.

Det som chockerade mig med den klassiska musiktraditionens sätt att använda noter, är att förhållandet här är det omvända. Noterna är verket, framförandet är dess “sinnliga” uppenbarelse, och därmed, eftersom sinnenas “feminina” sfär inte är att ta på allvar, av underordnad betydelse. Detta innebär att det som hörs i framförandet av ett klassiskt verk har validitet bara om det kan påvisas i partituret.

Som kompositör satte detta mig i en mycket svår sits. Eftersom noterna inte får avvikas från eller ändras, var jag ju tvungen att se till att det som stod i partituret var det bästa tänkbara sättet att framföra denna musik. Man kan förstå att skrivkrampen hägrade. Och även om musikern (som mycket väl skulle kunna vara kompositören själv) i framförandets stund (eller en minut, dag, månad, ett år tidigare) slås av en fantastisk idé om hur denna passage kunde lyftas till nya höjder, är lagens bokstav tydlig: noterna skall följas. För mig blev det en enda stor ironi.

Partituret är, med andra ord, normativt. Det föreskriver hur musiken bör låta (även om vissa drar det ännu längre, och hävdar att partituret är musiken). Åtminstone i mina öron är normativitet ett ord som inte precis väcker några positiva associationer. Och även om avståndet mellan normativa partitur och andra, mer öppet förtryckande former av normativitet kan tyckas långt (och det gör det inte i min hjärna), är de besläktade såtillvida att de båda förespråkar ett underordnande av individen under en abstrakt idé, en föreskrift.

Eftersom ett partitur föreskriver vilka komponenter som bör finnas i musiken (och ibland också vilka som inte bör finnas, som i angivelsen “senza vibrato”), har det en inneboende förmåga att begränsa vår upplevelse av det klingande verket. Intryck som inte direkt kan föras tillbaka på anvisningar i noterna, kan avfärdas som “misstolkningar” eller “subjektiva associationer” (ack, denna rädsla för subjektivitet!). Även om vissa noträvar kan erkänna dessa associationer som verkliga och kanske till och med relevanta, gör deras subjektiva natur att de ändå ofta avfärdas som unika för – och därför kompatibla med – enbart en individ, och därför omöjliga att diskutera.

I de fall där upplevelser som inte är explicit angivna i partituret faktiskt tas på allvar, är det ändå allt som oftast “upphovsmannens spöke” som legitimerar dessa. Efter en lång diskussion kan vi kanske enas om att det akustiska fenomen som uppstår i klangen av ett visst ackord orkestrerat på ett visst sätt, faktiskt var medvetet planerat (denna den upphovsmannacentrerade, biografiska läsningens käpphäst) av kompositören. Det är därmed implicit angivet i noterna, och åtnjuter därför validitet.

* * *

Som en som lagt ner sökandet efter Sanningen för länge sen, kan ni gissa om jag trivs med inspelad och improviserad musik, den som saknar instruktionsbok och facit. Rundgången mellan låtarna på en rockspelning, är den en intention från gitarristens sida? Eller uppstod den mot hennes vilja? Eller låg kanske intentionen i det att inte dämpa rundgången om den väl uppstod, men att inte heller medvetet försöka skapa den? Spelar det någon roll? Kanske. Men jag ställer hellre andra frågor: Är rundgången vacker? Förmodligen. Varför? Ja, det är en intressant fråga, men det är också, som det heter, “en annan historia”.

3 Responses to “Gehörsmusikern och det normativa partituret”


  1. 1 Joel Engström 03 december 2009 kl. 1:34 e m

    Bra text! Många fina poänger.

    Tror det delvis beror på att det sitter så mycket fiskulturell stolthet kvar i att vara påläst och ”tolka korrekt”. Iaf hos verk av ”de gamla genierna”:p.

    Jag tror nog att noter kan ha bägge rollerna faktiskt, beroende vad upphovsmannen har tagit för ställning till det.

    Tack för en fin läsningsstund!

  2. 2 Henrik 08 december 2009 kl. 12:54 e m

    Intressant. Som jag läser texten handlar den lika mycket, eller mer om tolkning och framförande än texten – partituret. Så här berörs en diskussion om musikerns individuella tolkning kontra stilkänsla.

    En annan aspekt är det faktum att spel efter noter är något av det mest komplexa vi kan ägna oss åt. Läsförståelse, lyssnande, gestaltning, inlevelse, samspel, motorisk kontroll – inte sällan på den absoluta gränsen till vad människan förmår prestera…

    Det är klart att om man lättar på bördan och stryker notläsningen, tolkandet av synintryck och den kognitiva bearbetningen, så finns naturligtvis mer resurser kvar för inlevelse, gestaltning, mm.

    Det här kan man iaktta hos klassiska musiker som spelar utantill eller helt enkelt samma stycke för tjugofemte gången.

    • 3 Johan 08 december 2009 kl. 2:24 e m

      ”Som jag läser texten handlar den lika mycket, eller mer om tolkning och framförande än texten – partituret”

      Ja, du har nog rätt. Det finns ju två sätt att betrakta partituret – som ett verk i sig eller som en förutsättning för att ett verk ska kunna utföras – och för mig personligen ligger det senare mycket naturligare. Väljer man att gå på denna linje, som alltså förlägger verkets uppkomst till det ögonblick då det realiseras av musiker, så blir ju tolkningen precis lika viktig som notskriften; vill man diskutera verket som helhet så är de två omöjliga att separera.

      Måste också bara påminna om att ordet ”texten”, som du använder såsom syftande på partituret, kan ha andra betydelser. ”Texten” kan ju helt enkelt betyda ”det som studeras (‘läses’)”, och kan alltså också beteckna det klingande resultatet snarare än partituret, ifall man väljer att utgå från det ljudande i sitt lyssnande/sin analys.
      Att ordet ”texten” används beror väl bara på att så mycket konstteori har lånats från litteraturvetenskapen?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: