Tenoren som popens subjekt

Med andan i halsen rusar jag in på Röda sten för att få se de sista skälvande minuterna av Candice BreitzWorking class hero (A portrait of John Lennon), innan Göteborgs konstbiennal stänger för den här gången. Verket, där 25 Lennon-fans på varsin videoskärm sjunger igenom hela Plastic Ono band-skivan, knockar mig totalt med sin skönhet, uppriktighet och relevans. Trots att de är filmade en och en, framstår människorna – uppradade sida vid sida på utställningslokalens vägg – som en stor a cappella-kör; på samma gång en uppförstoring av den på skivan ensamme (men dock ibland överdubbade) Lennon, och ett minimalt utsnitt av de miljoner fans som har traderat låtarna vidare. Utan tvekan finns det en enorm potential i den här musiken, och då tänker jag inte främst på hur den faktiskt låter på skivan (som inte heller finns närvarande i verket) utan med vilken kraft den spelar på strängar inom oss, vi som (frivilligt eller ej) utsatts för Lennons verk, och genom tradering och repetition fått åtminstone en handfull av dem inpräntade i våra sociala referensramar. En enorm potential för kulturellt uttryck, alltså, för den som förmår väcka och hantera den.

När den första chocken har lagt sig börjar jag fundera.
De flesta av de 25 fansen sjunger i samma oktav som Lennon gör på inspelningen (som alltså inte hörs i verket). Registret spänner över allt från lägre bastoner till skriksång i den övre delen av ettstrukna oktaven, men det råder ingen tvekan om att musiken utgår från ett slags tenorläge. Statistiskt sett är det ju knappast förvånande att ett sådant omfång ligger naturligt för många av sångarna, som därför har möjligheten inte bara att sjunga i samma absoluta läge som Lennon, utan – än viktigare – med samma uttryck. Ett ettstruket e, hest framwailat av en manlig rocksångare, låter ju radikalt annorlunda än samma ton sjungen av en sopran. Att helt enkelt flytta upp tonen en oktav, i de fall där detta skulle passa ens röstläge bättre, är dock inte i sammanhanget helt estetiskt trovärdigt. En ton i ett “för högt” tenorläge kan inte hur som helst bytas ut mot en i “för högt” sopranläge.

Följderna blir tydliga i Breitz’ Working class hero: ut ur den ljudmassa som utgörs av de av sångarna som väljer Lennons oktav, sticker ett par ensamma röster. En av kvinnorna ligger ensam på höjden, en oktav över resten av gruppen, och ett par av männen mumlar på i basen. Är det av osäkerhet som mannen i grön tröja inte vågar sig upp i det register som skulle göra sången allra mest rättvisa? Eller föds hans osäkerhet kanske just av det faktum att han inte förmår sjunga trovärdig i detta föreskrivna läge? Om kvinnan med peace-halsbandet gör sig hörd i kraft av att vara ensam i sin oktav, hamnar de andra två kvinnorna mer i bakgrunden. Är de inte tillräckligt bekväma i sin huvudklang för att våga sig upp på höjden, där de skulle kunna leverera en mer bärkraftig sångstämma? Kanske är de för ödmjuka för att tvunget behöva dra uppmärksamheten till sig, eller så är det av hängivenhet till Lennons original som de väljer tenorläget, där deras röster blir ett knappt hörbart (men nog så vackert!) mummel.

För mig är det till stor del dessa imperfektioner som bidrar till storheten i Breitz’ verk. Det behöver väl knappt nämnas att 25 skolade tenorer med största sannolikhet skulle skapa en olidligt tråkig tolkning av Lennon-plattan. Den heterogena klang – kryddad av mikrointervall och ibland till och med ett slags polyfoni – som skapas av sångarnas egenheter, är i mina öron vackrare än många ack så listigt uttänkta körpartitur.

Genom att inför våra ögon gestalta Lennon (och nog avspeglas hans sätt att sjunga i många av rösterna i Breitz’ Working class hero) väcker fansen en latent kraft, som en inkarnation av en av popens mytologiska figurer: en rebell och en fredens och kärlekens predikare. Om Lennons anda svävar över var och en av sångarna, är det dock ingen tvekan om att de i olika hög utsträckning lyckas manifestera också hans musikaliska kropp: hans röst. För det finns snävare krav, och där är röstregister och klang väsentliga måttstockar. Det är inte alla som förmår axla Lennons mantel och persona, och än en gång är det klart att popens subjekt framför alla andra är skräddarsytt efter den unga mannen, tenoren.

0 Responses to “Tenoren som popens subjekt”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: