Att säga mu

“Men det här ser ju bra ut, det är flera intressanta saker som händer här. Du skulle kunna fortsätta utforska det här”, säger en viss kompositionsprofessor när han ser mitt partitur.

“Kanske det. Men jag tänker inte skriva partiturmusik”, säger jag. “Se det som en av mina ungdomssynder. Det är en kultur som jag inte tänker göda och inte vill vara en del av”.

“Men du skulle ju kunna skriva partiturmusik som är en kritik av partiturmusiken som fenomen. Inifrån, så att säga”, säger professor X, på fullaste allvar.

Jag vill skratta åt förslaget, men det mått av artighet som jag faktiskt har, hindrar mig.
Men faktum kvarstår: att använda verktyg Y (i det här fallet partituret) för att kritisera övertron på, obligatoriet av verktyg Y, är bara att förstärka denna övertro, detta obligatorium. I mitt huvud är detta självklart. Men inte i andras?

Låt mig säga så här: ibland är svaret inte ja eller nej. Ibland är det frågan som är irrelevant. Eller som, oavsett vilket svar som ges, leder till att en viss maktordning bekräftas. (Ungefär på samma sätt som en kritik av serious business alltid själv blir till serious business.)

Ett klassiskt exempel: vad svarar du på frågan “har du slutat misshandla din fru?”. Jag antar att det är övertydligt av mig att påstå att att svara på detta, oavsett om ditt svar är jakande eller nekande, är att acceptera en idékonstruktion där misshandel av ens partner är något tänkbart.

Inom zen finns ett verktyg för att hantera sådana situationer: mu. Wikipedia skriver: “I dagligt språk betyder stavelsen vanligen ”nej”, ”inte” eller ”icke-existerande”, men svaret ska inte tolkas som ”nej” rakt av.”
I stället har andra varianter föreslagits, för att förklara ordets innebörd inom zen. “Frågan kan inte besvaras, då den är ställd på felaktiga grunder”, är en.
Ordets likhet med ett djurläte (som möjligen skulle kunna vara mer än ett sammanträffande) är också intressant. För precis som dadaister valde att kritisera modernitetens och krigets vansinne genom att använda nonsensstavelser i stället för akademisk retorik, är ett “intetsägande” ord som mu ett av de få sätten att kritisera ett resonemang utan att samtidigt bekräfta de premisser det utgår ifrån.

Valet mellan att använda verktyg Y för att hylla verktyg Y eller för att kritisera verktyg Y, kan dock inte sägas vara en ”fråga ställd på felaktiga grunder”. Som uttryck för en hegemoni är frågan onekligen väldigt effektiv, eftersom samtliga svar ändå (om än ibland på nåt slags metanivå) utmynnar i att prisa Y:s förträfflighet. Och gör man politik av det hela (vilket jag inte kan låta bli att göra), så blir det viktigt att välja när man tycker att en frågeställning är sund nog för att svara ja eller nej, och när man i stället åberopar sin rätt att säga mu.

Det här resonemanget lyckades jag inte formulera så väl på plats, när anekdoten ovan utspelade sig, såklart. Jag har ingen liten man som tittar fram ur ett källarfönster och lägger snygga formuleringar i munnen på mig. Sånt är bara sockersöta franska filmhjältar förunnat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: